Now I know, how far I've come.

Ibland mår jag så himla bra. Som idag när jag satt på bussen med min fina Jessica. Som alltid får mig att skratta rakt ut. Som jag kan vara mig själv, och allt vad det innebär, med. Och som förra helgen, då jag för en gångs skull var ledig, och både pappa samt min bror var hemma. Sånt gör mig så varm inombords. Något så enkelt som att äta frukost och umgås med familjen. Och jag kände att fan, jag tror aldrig att jag vill flytta hemifrån. 


Puss.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0