thepainandthepleasure

Kommer ibland på mig själv med att fortfarande bli ledsen. Slås av en tanke. Bli påmind. Och känna mig precis lika hjälplös som då. På grund av något som hände för snart över tre år sedan. Och det var då, för någon vecka sedan, när han ringde mig som jag insåg hur jävla långt borta det faktiskt är. Allt det där. All jävla skit. För jag har med tiden insett att det är precis vad det var. Skit. Allt med oss var skit. Det var fan inte något fint. Det var till slut bara äckligt och smutsigt efter alla svek och lögner.

Det hände för evigheter sedan. Och jag är så jävla trött på det. Att det fortfarande sitter och gnager inom mig. Något som är så jävla gammalt. Smutsigt. Och som får mig att vilja spy rakt ut. För det var precis det jag ville göra när jag hörde hans röst i andra änden av telefonen. Spy rakt ut. Kommer aldrig förstå hur han ens vågade. Vågade slå mitt telefonnummer. Väntade på att jag ska svara. Och hörde att jag nästan slutade andas när jag insåg vem det är jag pratade med. Och där satt jag. Tre år senare. Tre år äldre. Med ett helt nytt liv. Som en helt ny person. Och jag tror det var det som gav mig styrkan. Styrkan att inte gå tillbaka till att vara rädd och krossad. Utan att istället vara någon som vägrar ta någon fucking jävla skit. Skit från någon som dessutom är allt annat än värd det.

"Så du tror att du kan be om ursäkt nu, att jag ska förlåta dig och
att allt ska vara bra sedan? Sorry, men det är två år för sent för det"