thepainandthepleasure

Är mitt uppe i ett av mitt livs, tror jag, nästan största antiklimax. Jag har fem dagar kvar på ett jobb som jag är trött på. Det känns underbart befriande att få sluta. Men bara tanken på att lämna min familj, dvs mina arbetskamrater, får mig att vilja gråta. Som när jag satt på jobbet igårkväll. Pratade med Danne inne på kontoret och skrattade rakt ut, som vanligt, för att han säger alltid så sjuka saker. Erhan gjorde oss sällskap och började masserade mina ömma axlar. Utan att jag ens behövde be honom om det. Men jag kände då att fan, hur ska jag klara av att lämna det här. Allt detta medans det är kaos i mitt huvud. Totalt jävla kaos.

Och jag frågar mig själv, gång på gång, om det ens är värt det. Puss.