So close, yet so far away.

Jag vet knappt vad jag vill längre. Det är lite skrämmande. Men jag har tid att tänka. Vi har ju ändå lov. Så det kommer nog ordna sig. Som alltid. Är bara lite mer vilsen än vanligt. Men sånt går över. Det vet jag, om någon. Samma sak gäller när man saknar någon. Fast det brukar inte riktigt gå över, men det blir mindre jobbigt med tiden. Det vet också jag, om någon.

Nu ska jag titta på Fight Club. Puss.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0