You smiled at me from the distance.
Igår var vi på konsert. Vi köade i några timmar för att få bra platser. Det var rätt onödigt egentligen eftersom det var så lite folk. När vi väl kom in så tog det ungefär trehundra år innan allt körde igång. Förbandet var roliga men dåliga. Och till slut så kom dem. Cinema Bizarre.
Visst, jag är allt annat än deras största fan. Men fan va bra dem var! Jag blev positivt överraskad. Stirfy var så sjukt jävla gay, Kiro log så mycket att jag fick ont i hjärtat och Yu spelade utan tröja på slutet. Åh gud. Ni skulle sett hans mage. Mums. Haha. Dessutom så fick jag nästan Stirfys vattenflaska i huvudet (och halva innehållet över mig). Han slängde ut den i publiken och herregud vad folk krigade. Åh. Allt var så bra. Och killarna var så grymma. Stirfy dansade som om det var hans sista dag i livet.
Och efteråt, när vi var på väg mot tvärbanan, så fick jag syn på några som stod utanför en av ingångarna. Först trodde jag att det var några ur publiken. Sen såg jag vem det var. Det var Kiro, basisten. Han stod och rökte tillsammans med Romeo och busschaffören. Vi gick fram till honom och... Herregud. Han var så söt. Jag bad om en autograf och han hade väldiga problem att skriva eftersom det enda vi hade var en blyertspenna. Och han kramades så himla försiktigt.
Och jag som trodde att det bara fanns en kille på den här planeten som fnittrade. Men där hade jag fel. För det var precis vad han gjorde. Han fnittrade som en liten flicka. Shit. Jag tror att jag blev lite kär i människan.
Visst, jag är allt annat än deras största fan. Men fan va bra dem var! Jag blev positivt överraskad. Stirfy var så sjukt jävla gay, Kiro log så mycket att jag fick ont i hjärtat och Yu spelade utan tröja på slutet. Åh gud. Ni skulle sett hans mage. Mums. Haha. Dessutom så fick jag nästan Stirfys vattenflaska i huvudet (och halva innehållet över mig). Han slängde ut den i publiken och herregud vad folk krigade. Åh. Allt var så bra. Och killarna var så grymma. Stirfy dansade som om det var hans sista dag i livet.
Och efteråt, när vi var på väg mot tvärbanan, så fick jag syn på några som stod utanför en av ingångarna. Först trodde jag att det var några ur publiken. Sen såg jag vem det var. Det var Kiro, basisten. Han stod och rökte tillsammans med Romeo och busschaffören. Vi gick fram till honom och... Herregud. Han var så söt. Jag bad om en autograf och han hade väldiga problem att skriva eftersom det enda vi hade var en blyertspenna. Och han kramades så himla försiktigt.
Och jag som trodde att det bara fanns en kille på den här planeten som fnittrade. Men där hade jag fel. För det var precis vad han gjorde. Han fnittrade som en liten flicka. Shit. Jag tror att jag blev lite kär i människan.
Kommentarer
Trackback
