Det blir fan aldrig som man tänkt sig.

Halv två inatt satt vi på MAX och sjöng "Ja må hon leva" för Jessica. 
Kvällen blev inte allt annat än vad vi tänkt, men fyfan va vi garvade.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0