thepainandthepleasure

Efter att ha varit på fyra olika flygplatser, suttit på tre olika plan och rest i över 30 timmar så är jag hemma. Och för första gången på tre veckor så har jag ångest. Jag är jätteglad över att vara hemma så jag får träffa alla mina älsklingar. Min fina familj och mina fantastiska vänner. Men. Livsglädjen som jag har känt den senaste veckan har varit helt otrolig. Mina tre veckor i Thailand har generellt varit hur bra som helst, men den sista veckan på Phi Phi slog ALLT. Jag har träffat fantastiska människor från hela världen, festat hårdare än jag någonsin gjort, upplevt helt nya saker, sett fantastisk natur och insett att jag nog inte är gjord för att leva i Sverige trots allt. För den livsglädjen, kärlek och vänligheten som finns där borta - finns inte här. Inte alls. Därför hoppas jag att kunna flytta dit. För några månader. Kanske längre. Kanske mindre. Helst inom ett år. Och jag vet att det låter klyshigt. Att vilja flytta och "finna
sig själv" eller något i den stilen. Men det handlar inte om det.


Det handlar om att jag insett att livet är alldeles för kort. För kort för att man ska sitta
och vänta på att det ska hända. Man måste ju, för i helvete, själv se till att det händer.