thepainandthepleasure

Ikväll har jag varit på, antagligen, mitt livs konsert. Vi köade inte mer än ca tre timmar men vi kom ändå längst fram. Tänk er, vi stod längst fram i Globen. Jag hade typ tre pers framför mig. Och sen kom dom. Mina hjältar. Jag var så nervös att jag var tvungen att hålla Bella i handen. Och jag grät genom hela första låten. Bara för att jag var så jävla lycklig. Vi har ju väntat så länge. Tre jävla år. Och ikväll så stod dom där framför mig. Vi stod så jävla nära att när killarna kastade ut sina vattenflaskor mot publiken, så blev vi helt dyngsura. Men det gjorde ingenting. En sak är i alla fall säker. Jävligt säker. Tokio Hotel är fortfarande mitt favoritband. Och Bill är fortfarande den vackraste jag vet.

Godnatt.