Unsterblichkeit.

Jag försöker ofta intala mig själv att jag är odödlig. Att jag är världens starkaste. Att jag klarar vad som helst. Att jag är Superwoman. Att inget kan rubba mig. Men det är ju inte så. Inte egentligen. Hur mycket jag än försöker. Jag är stark, det är jag. Och ja, jag klarar av mycket.

Men jag är fan inte omänsklig. Jag har blivit sårad, sviken, utnyttjad. Precis som alla er andra. Eller kanske rent av, mer än andra. Det är kanske just därför jag har klarat av, det jag klarat av. Men jag är inte omänsklig. Som sagt. Jag är inte gjord av sten. Jag har känslor. Jag har en gräns. Och jag har tröttnat på att folk dömmer en så förbannat mycket hela tiden. Fuck you. 

Jag gör vad fan jag vill.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0